Första gången jag bloggar... Jag har länge undrat vad man får ut av det. Och nu vågar jag äntligen ta det gigantiska klivet ut i blogg världen.. o snubblade över "Blondinbella"..... Suck! Bra start! Men det är bara o damma av brallorna igen o plinka vidare på tangentbordet.
Hon verkar ju åtminstonde ha lyckats i livet.. Hon bloggar jätte bra.... *nickar* haha fan va illa... värst är väl att man sitter o skriver om människan också. Nu är det jag mot Blondinbella och Linda Rosing.. haha Shit!!
Nä i stridens hetta ska jag ta av mig järnhandskarna och vara lite ödmjuk och trevlig...
vad händer i mitt liv? Vad är så viktigt att man ska skriva om det offentligt? Som om nån skulle bry sig? Hah! 
men massor har hänt, tråkiga saker, roliga saker sånt som hör till livet. Sånt som hör till livet, ett nytt föds och ett gammalt tar slut. Det gör ont att förlora någon man tycker om. Det gör ont när tårar rinner och när hjärtat brister, man skapar ärr efter ärr. Men när man står vid pärleporten ska det synas att man har levt.. Att man har vågat leva. Ju fler repor i "rustningen" desto mer erfarenhet har man att dela med sig av. Det gäller bara att ta till sig budskapet av det man ska lära sig. Jag fick hjärtat krossat ordentligt 2 dgr innan jul. jag lärde mig ingenting. Jag höjer garden till näste man som kommer för nära. Jag vart livrädd för att låta någon komma  nära igen. Jag trodde inte man kunde få hjärtat slitet mitt itu när det aldrig varit riktigt helt från en början... Men jävlar i gatan va fel jag hade.. man kan ju hoppa på fanskapet.. Men man lär sig hitta andra vägar förbi sina rädslor. För 1 vecka sen träffade jag en människa som fick mig att skratta igen. Ni vet, när man skrattar så det gör ont i magen.. han fick mig att le igen.. Ärligt talat så när jag var mitt i skrattet så stannade jag upp i tanken av att jag blev rädd. jag hade inte skrattat så på jag vet inte hur länge. Det var en obehaglig tanke.
Det gick som en rysning genom hela min kropp. jag vet inte vad det var.. men nu vet jag...... Det var glädje! jag fattar inte vad som har hänt med mig... Världens gladaste och snällaste människa hade blivit till ett monster. "Sjuk", deprimerad, aggressiv... you name it! fattar inte vad som hände.... Att en hel familj ville hitta fel på mig, ALLT var fel, Jag vart intalad att jag var onormal... Herregud...
Men som jag sa: för en vecka sen träffade jag en människa som gick rakt in i mitt hjärta.. bland alla spillror står du och får mig att le....

Lämna en kommentar