Idag begravdes vår  kära mormor. Ett sista farväl.. Jag kände hur sorgen kröp inpå mig. Innan hade jag inte fattat att jag brydde mig. Jag trodde jag blivit känslokall, men nu har jag insett att jag bara inte visste vad jag saknade. Jag kände aldrig min mormor. Var hon någonsin stolt över oss? Tyckte hon om oss? Alla dessa frågor som inte har något svar. Vart är du nu? Sitter du på farstukvisten i Sörbo med morfar? Plockar ni "jubba-jubba" och gula hallon där? Skiner solen över er? Jag har så många frågor.... Men min bild av er två, återförenade till sist.. Tills döden skiljer er åt ska ni sedan förenas igen.... Det här kanske är forsättningen av erat äktenskap.... ? Har ni träffat era förlorade barn?
Har morfar huggit ihjäl huggormarna med lien ännu? Sommaren kanske inte har kommit så långt hos er i himlen? Räknar ni myrstackarna längs vägen? Visst var det 3 stycken?! Har Ivar släppt korna på grönbete än?

Det här är mitt sätt att se på allt... Hoppas kära mormor att det var så spännande som du hoppades på...
Din begravning var jätte fin. Mamma och pappa har lagt all sin kärlek på den, och det märktes. Den var varm och personlig, ja, du var ju där en stund och såg själv vilken kärlek till dig som fanns där. Jag såg att du satt brevid mamma och log emot oss. Precis som om du tackade och ville ta farväl..... Ett sista farväl..... Hälsa morfar från oss!

Vila i frid Ulla Wiking Johnsson

Lämna en kommentar