Det var väldigt länge sen jag skrev.. jag har inte kommit i form än riktigt känner jag. Jag har haft en ordentlig svacka det sista året. Och den pågår fortfarande.

Det är snart 1 år sen jag förlorade min absolut bästa vän.
Tiden har gått så fort, men jag är nästa lika ledsen nu som då. Men jag har lärt mig att hålla det inom mig.

Jag kan nog våga säga att nästan varje dag gråter jag floder. Min kropp är fortfarande i chock efter att han dog.
Många höjer lite på ögonbrynen när dom hör att detta var en häst. För mig var han inte bara en häst. Han var min bästa vän. Han var under många år när jag mått dåligt varit den enda anledningen att jag orkade kliva upp på morgonen. Att fortsätta "gå" framåt.

Han var ju mitt ansvar, vad skulle han göra om jag inte fanns...? Så gick tankarna.
Men nu finns han inte mer. Han blev bara 13 år gammal..

Jag minns alting som om det vore igår.

Den 8 mars blev han sjuk. Jag trodde att det var en hovböld först. Han var varm på ett ställe i hoven och lite små stapplig. Så jag avvaktade ett tag. Den 15 mars hittade jag honom i hagen. Helt paralyserad. Han kunde inte gå. Med gråten i halsen av oro så bestämde jag att han måste till klinik NU!
Jag hade en bokad tid samma dag till Valle. men jag ringde dom och sa att jag kommer med Benjamin istället.

Dom kunde konstatera att han hade fång. Jag blev iskall i kroppen. NU? I Mars? Det var 1 meter snö?! han hade haft en fång "varning" några somrar innan. Men vi skötte den så den kom inte tillbaka, förän nu.

Dom gipsade hans hovar och satte honom på starkt smärtstillande och antiinflammatoriskt. Strikt boxvila!
Jag skötte honom som mitt eget barn. 8 ggr/ dag gick jag ner och kollade honom, tempade, kollade magen, medicinerade och skötte om honom. Också för hans stimulans. Jag var så tacksam för att jag jobbade på samma gård så att jag kunde ha ett vakande öga hela tiden.

En dag kom jag ner till stallet, då hade han fått kolik och lagt sig fast. Han bara låg och väntade på mig.
Jag gick in och satte ett långt grimskaft runt benen på honom så jag kunde dra loss honom.
Jag var så himla rädd!

Veterinären kom ut och gav honom avslappnande. Koliken släppte tack och lov. och kom inte tillbaka något mer.
Inte så konstigt med kolik efter flera veckors boxvila.

Dagarna gick och det var dags för återbesök.
Men plötsligt blev han sämre, då kände jag att jag inte hade orken att ha allt ansvar ensam. jag var för orolig. Så jag ringde ut ambulansen till honom och ställde honom på Ultuna.

Där tog dom bort gipset och han fick behandling av fång specialisten Ove Wattle och hovslagaren Roger Svensson. Dom tyckte Benjamin hade en bra prognos, ingen större hovbenssänkning eller rotation.
Men dom behöll honom för att få bukt med smärtan.

Efter en vecka hade han blivit lite bättre. Han hade fått utformade silikon "tofflor" som han skulle ha på sig jämt. Men pga ev skavsår skulle man lägga bomull i kanterna 2-3 ggr/dag.
Med full dos "butta" så fick han komma hem. Han fick t.o.m gå ut på gången och bli borstad. Klarade han det kunde jag få gå ca 50 m med honom.

Benjamin som var världens största spilevink var världens lugnaste och snällaste häst under hela tiden. Han visste att han var tvungen att vara lugn. och förmodligen gjorde det så pass ont också. Men han var glad hela tiden och gnäggade och pratade med mig. Han var inte på dåligt humör en enda gång.

När han blev lite piggare var vi tvugna att byta stall, då det inte fanns några sjukhagar på det vi stod i. Och jag själv hade flyttat så jag behövde ha honom närmare. Vi hittade ett stall, som akut lösning. Det är en annan historia.
Men det var en bra lösning då.
Benjamin vart lite bättre och vi fick promenera 50 m i några dagar. Sen fick han gå i sjukruta i en dryg timme.
Jag passade honom och la all energi på honom.
Men det hjälpte inte.

En dag kom jag till stallet. Då var han sämre igen. Jag kände hur allt bara rann ur mig.
Jag hade precis flyttat bostad själv, förlorat jobbet och en av mina barndoms vänner dog i cancer. 
Min energi tog slut. Jag bara grät och grät.
Jag tog ut honom på stallplan för att titta på honom.
Och han var sämre.

Jag minns att det var soligt ute. Jag stod med honom i solen, alldeles stilla. Solen värmde hans blanka röda hårrem. Jag lutade mig mot hans mage och bröt ihop. Fullkomligt!

Jag har precis samma känsla inom mig nu som då.

I alla tårar tillbad jag alla Änglar om hjälp. Nån måste ju finnas på andra sidan som ger mig styrka. Jag orkade inte ensam mer.

När jag stog lutad mot honom såg jag att han tittade upp på något. En skugga närmade sig honom.
Jag tittade upp och där kom en alldeles fluffig stor vit fjäder. Den landade på hans mule.

Den fjädern ligger i min plånbok...

Den stunden glömmer jag aldrig.

Dagen efter lastade jag honom och åkte till Ultuna igen. Han hade så ont att han knappt kom in i transporten.
Men nu ville jag ställa honom på intensiv vård av veterinärer som kan sin sak. Jag kunde inte, jag orkade inte. Det var bättre att dom som är yrkeskunniga gör det.

Det gick två veckor och dom fick inte bukt med hans smärta. De skulle ta massa prover på honom och se vad som stog på.

Sen ringde veterinären en måndag. Dom hade hittat att han fått sk Metabolisk fång. Han var insulin resistent.

Jag minns att jag inte fattade vad hon egentligen sa. Var det farligt?
Hon sa att man inte kan göra något åt det. Men att dom kan leva med det om man får bukt med det. Det gjorde mig så glad. Det kommer bli bra. Min älskade häst!!!

Det blev torsdag, då ringde veterinären och sa att han blivit sämre. Jag drog efter andan och visste inte längre vad jag skulle tro.

Vad skulle man förbereda sig på?

Hon sa att vi skulle höras på Fredagen veckan därpå för att se vad vi skulle ta för beslut. Magen knöt sig. Vaddå "ta beslut"? Skulle han inte klara sig nu??

Den helgen var den värsta i mitt liv. och jag fick inte komma och hälsa på honom heller. Annars hade jag bott där. men eftersom han stod på IVA (intensivvård) så var det för stor smittorisk på de andra hästarna samt att det bara skulle vara en så stress för honom ansåg dom. Och jag antar att det var rätt.

jag började sakta men säkert förbereda mig på att benjamin inte skule finnas så länge till. Jag kände bara hopplösheten och hur maktlös jag var.
SÅ mycket som jag kämpade, men klarade det inte.
Och vart går gränsen för att han ska slippa lida? När är den nådd? När kan jag besluta om att låta honom gå vidare?

Den 4 maj, en onsdag vaknade jag en morgon. Och det första som jag tänkte på när jag slog upp ögonen var. 
-Nu är det nog! Han får inte lida mer nu!!

Med klumpen i halsen ringde jag Ultuna och sa att jag ville avsluta behandlingen och låta honom gå vidare.
Jag köpte så mycket äpplen jag hade råd med och åkte upp till honom.

Så fort jag klev innanför portarna så hörde han mig. jag hörde ett högt gnägg. Han gnäggade alltid till mig.
Jag samlade mig allt vad jag kunde och gick in till honom. Klappade honom och sa hur mycket jag älskar honom.

Veterinären kom in till mig och gav mig en lång varm kram. Hon berättade även att Benjamin varit inne på röntgen dagen innan. Tydligen hade dom inte fått stopp på hovbensrotationen eller sänkningen. Så dom hade själva tänkt att ringa mig och säga att det inte fanns något mer att göra.

Jag är glad att jag hann ta beslutet själv. Jag hade känt mig som en djurplågare annars.

Så med känslan att jag gjort rätt vart det lite "enklare".

Hon berättade att efter jag hade gått så brukar dom avliva hästarna ganska så omgående. Det ordet fick mig nästan att kräkas av ångest. Det blev så definitivt.

När hon gick så letade jag fram borstar och en sax.
jag stod och borstade hono i säkert en timme. och massor av pplen fick han, det riktigt skummade ur munnen för att han tyckte det var så gott!

Jag berättade för honom att jag älskade honom. Och sa att han fick "gå" nu. Det var okej. Han kunde sluta "vara stark" för min skull.
Till de ögre makterna bad jag igen att ta emot honom där uppe.

Ja har aldrig haft så tysta tårar i hela mitt liv. Dom rann som ur en kran. Men inte ett snyft. Jag stod helt stum och bara grät.
Inte ett ljud!

Jag kysste hans mule, och jag minns hur jag tänkte att jag skulle minnas hans lena mjuka mule. Hur den sista kyssen kändes.

Han tittade på mig och gnäggade tyst. Ett vänskapligt "putter". Sen skrapade han med sin onda framhov.
Det kändes som att han sa att han var redo nu. Ungefär som att han visste och längtade efter att galoppera ut över gröna, oändliga ängar.

Jag sa igen att jag älskade honom. Att jag alltid kommer det. Att jag aldrig älskat någon som honom förut.
Inte nån, varken djur eller människa.

Jag lämnade honom i sin box. han stod och tuggade på sitt hö.
Jag gick så fort jag kunde, nästan sprang. Jag ville bara ut!
Bort!
Aldrig mer se tillbaka...

Jag ställde mig vid bilen och då brast det. Jag grät hejdlöst, jag kräktes av andnöd. Fick ingen luft!

Aldrig förr har jag känt sådan sorg.. Samtidigt en lättnad över att veta att han slipper ha ont mer.
Han skulle få återförenas med våra andra hästar som han levt med. Dom ska äntligen få galoppera tillsammans igen.

Jag satte mig i bilen och åkte hemåt.
Men på vägen, en liten bit bort stannade jag till, såg över Ultunas anläggning och tog en sista suck. Och bara åkte vidare.

Med Josh Groban på i bilen och brustet hjärta så kände jag en känsla. Den bara sköljde bara över mig.
En glad känsla. Ungefär som ett TACK!
En varm omfamnande, kärleksfull känsla.

Sen försvann den igen.....

Jag tror det var just då dom hade tagit bort honom. Det var stunden han somnade in..

Det var det sista jag kände av Benjamin..

Min stora kärlek.. Jag blir aldrig mig själv igen... Saknar dig!



 

Lämna en kommentar