Jag fick skriva ur mig lite om saker som tyngt mitt hjärta.
Det var så skönt, även om det gjord ont som fan.

Den här bloggen kommer i framtiden mestadels handla om ridningen, hästen och min träning och upplevelser med honom.

Och så lite annat smått och gott.

Jag är inne på mitt 4 år, i höst, i den Akademiska läran. och det har varit de bästa åren i mitt liv inom hästlivet.
Innan red jag "vanlig" traditionell ridning. Tränade hoppning och dressyr. Så jag har gjort det mesta och testat olika saker innan jag började med detta.

Tidigare har jag ridit för olika instruktörer, den bästa tycker jag var Jens Fredricsson. Han var otroligt pedagogisk.
Sista gången jag red för honom fick jag och Benjamin vara med i samma grupp som 2 OS hästar. Den "bra" gruppen. Vi dansade över höga hinder och Jens bara log. Jag är så stolt över det passet. Vi fick en enda korrigering. Sen bara flöt allt på.
Jag var lite sur för att jag inte fick så mycket hjälp som jag hoppats på. Men såhär i efterhand så var det riktigt kul.

Jag har även varit i England och arbetat med Kelly Marks team. Med hästhantering. Jag var fler gånger hos Grant Bazin, beridare till Monty Roberts. Där fick vi arbeta med de mest sjuka fall av felbehandlade hästar, vanskötta hästar och vilda hästar. jag fick göra olika prov och vi var även på New market och jobbade med "start-hästar". Hästar som hade panik i startboxar.
Vi åkte runt på olika "home-calls" och fick hjälpa hästägare med sina hästar på hemmaplan.

Det var otroligt roligt och sjukt slitsamt. Vi jobbade 14 timmar per dag utan mat eller vatten. Vilket gjorde att jag typ bröt ihop av trötthet när jag kom hem. Men det var värt mödan.

Jag är det enda som någonsin fått ett stipendium. Men jag hade inte råd att lämna allt här hemma för att bosätta mig i England och ta dit hästen osv. Så jag tackade nej.
men jag tror inte det hade passat mig i långa loppet ändå.

Väl hemma så fortsatte jag jobba med detta. Jag hade lite lasthästar, inridningar och omplaceringar.
Men sen la jag allt på is. efterfrågan var inte så jätte stor. Samt att man behöver ett eget ställe att vara på.
Så att man kunde ta in hästar på hemmaplan.
Man har inte den utrustningen man behöver när man åker runt.

Sen testade jag på Polishäst träning med Benjamin. DET var kul. Han var den tuffaste häst jag suttit på.
Helt orädd, trots sina nerver och galna upptåg till vardags.

Minns fortfarande hur jag satte iväg i FULL galopp, helt långa tyglar och slängde en flagga över huvudet på honom. Han litade på mig till 100% och fortsatte galoppera. Inte en tvekan fanns i honom.

Men han blev tyvärr skadad och vi höll på i flera år med hans skador. Alltifrån hovleder, rygg och spatt... Ett jäkla arbete. Efter år bra veterinärvård av Chris Johnston, klinikchef på Ultuna, bra kiropraktor och omvärdnad så blev han bättre.

Chris var så impad över hur jag lyckats med all hjälp få ordning på honom att han började skicka några av hans patienter till mig. Men ansvaret var för stort så jag ville inte. Jag hade lyckats med min häst för jag brann för honom. Skulle förmodligen inte ha lyckats med andras hästar.
Men det var en ära att få den typen av rekommendation av Chris. Där sträcker jag på mig faktiskt. =)

Så jag måste faktiskt få "skryta" lite, detta är saker som jag är väldigt stolt över =)

Efter ett år blev Benjamin sämre igen efter igångsättningarna. och jag gav upp. Han håller inte..
Jag tänkte att han skule få drälla i hagen sommaren ut och sen se igen..

Benjamins mamma Lace gick hastigt bort i hagen, mammas sto. Hon skulle inte ha nån mer häst (sa hon).
Men efter bara någon vecka hittade hon Zetor.

Lipizzanern från Den heliga dalen (Hällekis, som heter så ursprungligen)

Vi åkte ner och tittade på honom.
Då möts jag av Christofer i ridhuset. Han satt på sin mörkbruna PRE hingst och gjorde en Terre a Terre.
(en mkt avancerad rörelse)
Total samling på denna maffiga häst, och hängande tyglar. Så mycket kraft men ingen styrka eller något som helst motstånd.
Hästen var helt samspelt med Christofer. Jag stod bara och gapade. För mig som "vanlig" ryttare var detta mer en cirkuskonst än ett sätt att rida.

Christofer berättade om träningsformen och allt var så invecklat, men jag såg ett ljus i mörkret. Kanske vore detta ett sätt att hjälpa honom att hålla?

Senare på hösten så kom Christofer till oss för att hålla kurs. jag minns min första lektion.
Släpp fram nosen, släpp på tyglarna. Fan jag höll på att ramla av. och ändå var jag ingen ryttare som nånsin hållt hårt i hästen. men så här löst? Fan livsfarligt. Och trava? Jag tänkte att OM han hoppar till nu, då får jag tugga sand.

Men MYCKET träning med mig själv och att förstå anatomin på hästen hjälpte mig att inse vad saker och ting faktiskt är till för?
Och Christofer sa alltid, ifrågasätt din tränare. VARFÖR gör jag såhär?
För att du lättare ska kunna förstå och anpassa dig själv gentemot hästens förutsättningar.
T ex Varför gör du öppna och sluta? Vad är egentligen syftet?

Varför ska hästen inte gå bakom lod? och varför inte heller framför?

vad har egentligen din sits för inverkan?

Men tack vare denna ridkonst, som det faktiskt är. Konst!
Men inte så invecklat som alla tror. Denna ridning är den som grundat den "vanliga" ridningen idag.

Det är samma mästare som skrivit historien. men det som fick allt att ändras var runt andra världskriget då man mer och mer ifrån gick militären till häst.
Man red på ett annat sätt, hästhålliningen ändrades.
Nu var det mer riktat till uppvisning och man ville då uppnå snabbare resultat.
Man ifrån gick grundtanken för hållbarheten och fokuserade på att komma till målet snabbare.

Det var inte längre "vägen till målet" som var viktigast, utan att komma dit snabbare. För att imponera på omgivningen och de rika som hade råd att ha häst.

Sen kom tävlingarna allt mer och man red för prisrosetter.

Så grunden är densamma egentligen, men vi rider för hållbarhet, lätthet och maximalt resultat.

Inom AR är det inte de höga skolorna som räknas utan att ha roligt på vägen dit. Vi har inte lika strama ramar på hjälpgivningen utan låter hästarna lära sig att fullfölja den uppgift vi gett dom på egen hand.


Jag säger samma som Bent Branderup (nutidens grundare fär AR):

"Du kan rida en häst utan träns,
du kan rida en häst utan sadel,
Men du kan inte rida en häst utan sits."

I tävling ger man ekipage poäng för de moment de utför - men tänkvärt..?

Om du kommer in på en tex nordsvensk och gör alla rörelser perfekt, efter den hästens förutsättningar så blir du ändå nerdömd.
Men om du kommer in på ett hbl och gör samma sak så får du höga poäng?

Är inte det ganska konstigt?

Nåja mer om sånt här en annan dag =)

Lämna en kommentar