Nu har jag glömt "föra dagbok" om ridningen..
Efter barbacka ritten så hade jag dödens träningsvärk ÖVERALLT =D
Så dagen efter lånade jag min väns hoppsadel och stack ut i skogen. Med spotify i lurarna så myste vi ute på traktor stigarna. Av nån händelse kom Nordmans låt "Det sista du ser" på och jag fick som en super-mys-känsla inom mig, så refrängen så släppte jag på honom i full galopp. Ingen prestige eller nån som helst fokus på formen eller så, bara lät honom dra på. Tårarna sprutade av vinden och känslan var verkligen så härlig. Tänk att så lite kan göra så mycket.

Jag bara älskar denna häst, han bär mig överallt. Han sticker aldrig iväg, bockar eller hoppar iväg. Han går precis överallt. Jag kan verkligen släppa allt och sitta och titta upp på himlen. Helt trygg.

Sån känslighet och lyhördhet går inte att träna fram. Denna lilla häst på 155 cm, 550 kg och bara kraft, att man kan lita på dom så. Jag har aldrig (inte än iaf) blivit det minsta rädd på honom.

Det var en fantastisk ridtur...

Dagen efter (fredag) var tanken att jag skulle skritta ut bara, men det öste ner både regn och snö. Så vi red ett lugnt pass inne.
Lite skritt och trav bara. Och han var så full i fan =)
Han har börjat röra sig på ett annat sätt nu. Lite mer PRE likt. Efter behandlingen så händer det mer och mer saker.
Han har blivit lite mer positiv och fått mycket bättre rörelsemönster.

Så vi red iaf bara skolor (öppnor och slutor i alla dess former) i både skritt och trav. Lät honom trava på ganska mycket och lossa bogarna lite. Och framför allt få honom att bibehålla denna positiva energi, så då fick han bara "rulla" på och vara glad.
Öronen var spetsade och han sneglade på mystiska spår i sanden =)

Jag försöker sätta lite mer humor i ridningen nu. Inte alltid vara så seriös och allvarlig Det är okej att det blir snett och krokigt. Och ibland helt fel =)
För det blir det ofta, och då blir jag bara så frustrerad. och han blir nervig. Så nu ska jag bara skratta åt det och inte göra nån grej av det. För det känns som att jag kan rida ett helt pass ibland och bara sitta och korrigera. Vad fan, inte hela världen om det inte är perfekt. För det kan jag aldrig kräva av mig själv, och framför allt inte av honom. Vi är verkligen inte så pass duktiga..

Imorgon är det träning som gäller.. Och jag är jätte nervös.. =)

Lämna en kommentar