..... Ja, det är vad jag har just nu. Och har haft de senaste dagarna. Imorgon är det 1 år sen Benjamin galopperade ut på De evigt gröna ängarna.
Tanken slog mig ikväll när jag som vanligt tittade på hans grimma som hänger i hallen. Det är 1 år sen. Vart tog tiden vägen?
Bara med ett djupt andetag så stirrade jag på hans minnes-vägg och allt omkring mig var helt bortblåst.
Som i filmer när allt bara stannar upp. Och man kommer på sig själv när man bara står och stirrar, tårarna rinner hejdlöst. Men allt står liksom still. Inga snyft, inte ett ljud. Dom bara rinner..

Önskar jag kunde låta den här dagen vara betydelselös, att den bara skulle passera. Att jag hade glömt. Men det har jag inte. Imorgon bitti kommer jag tänka att det var exakt 1 år sedan jag vaknade på morgonen och hade beslutat för att låta honom gå vidare. Sitta och titta på klockan och vänta....

Årsdagarna är de värsta säger dom. Men känslan av att det "bara är en häst" stannar upp sorgearbetet. Man jämför med de som förlorat en familjemedlem, en människa. Att det är värre.

Jag själv jämför inte sorgen med vad eller vem som lämnat oss. Utan jag har mer förståelse för känslan man har. Men ändå kan jag inte visa, i rädslan av att folk tycker man är konstig.
Vad han betydde för mig har nog inte undgått någon. Han var min familj, den som stod mig närmst. Som jag kunde vara mig själv med.

Saknaden är helt obeskrivlig!

Med stearinljuset tänt i hans lykta på väggen, brevid hans målning. En del av hans svans hänger upphängd brevid i en rosett. Grimman hänger tom brevid. Samma grimma som jag för 1 år sedan tog av hans huvud hänger där.

Jag har bestämt att den imorgon ska åka med upp till stallet och få sitta på Valles huvud istället.

Den tro jag har vet att det finns ett liv efter döden, men jag lever kvar i samma liv som han lämnade. Sorgen densamma, likadan.
Även om jag är fullt medveten om att det var rätt beslut och det inte fanns något att göra så känns det lika tomt.
Allt jag gör påminner om honom. Allt som har med stallet att göra..

jag hittade av en slump ett videoklipp som jag har på honom, när han galopperar runt i en gräshage och busar. Det är den bild jag har av honom nu.
Som en fullkomliga galning han var. Full av liv och bus.

Han som drev mig till vansinne ibland, men så full av kärlek och glädje.

Det finns nästan inget värre än att känna denna kärlek och saknad, men att inte kunna placera den. Han är inte här längre. I mitt sinne säger jag varje dag att jag älskar honom...

Om man bara en gång till kunde säga farväl. Även om det avslut vi fick var värdigt och fint på alla sätt. Men det känns liksom inte tillräckligt. jag vill säga det igen, igen...och igen....

Kan man säga farväl "en sista gång"?

Snart är det hans födelsedag. Då ska vi sprida askan i hans hage, med sina andra bästa vänner.. "Drutten" och Knekten.. Och Lace kommer att följa med då. Hon var ju en del av honom. Så vi sprider askan av två hästar på samma gång.

Jag saknar dig min vän. och jag älskar dig!!!

Lämna en kommentar