När höstmörkret faller på så börjar man fundera massor, man tänder ljus hemma och får en annan stämning inom sig.. Allt oftare drömmer jag om min bästa vän som lämnade mig i maj förra året. Min allra bästa vän, Benjamin! I 13 år fick jag ha dig vid min sida. Jag såg dina första steg, satte på dig din första grimma. Jag strök din päls när du precis hade fötts och kysste din mule innan du dog. Saknaden gör så ont...fortfarande. Än är jag inte hel. Den platsen du fyllde i mitt liv kommer alltid att förbli din! Vi som äger ett djur vet att det kommer en dag då dom inte finns mer, den dagen dom går vidare. Ibland kommer den alltför fort. Jag känner en enorm stolthet över att få ha haft min vän i 13 år, 365 dagar om året. Han lärde mig allt jag kan idag. Tänk att tårar aldrig tar slut. Jag tände ditt ljus idag och tänkte på dig! Känslorna slog mig över bröstet, du kommer aldrig tillbaka... Har jag inte förstått att du faktiskt är borta? Föralltid! Du var min bästa vän! Känslan att förlora någon man verkligen älskar har gjort att jag slutat skratta, släpper inte in nån på livet. En dag försvinner ju dom också. Jag vet att det måste bearbetas och att jag kommer ångra att jag blivit såhär. Men för stunden är det allt jag kan göra. Min älskade vän.. Det är så sjukt att man givit sitt hjärta, hela hjärtat till ett djur. Han mötte mig alltid med ett gnägg, kom alltid galopperande i hagen. Tröstade mig i mina svåraste tider, bar mig stolt på sin rygg! Jag var aldrig rädd med honom oavsett vad. Det var han ock jag mot världen.

För er som inte vet så fick Benjamin något som kallas metabolisk fång. Han blev insulin resistent. Jag kämpade i 2 månader innan han fick somna in. Sjukdomen gick inte att stoppa. Han blev inte bättre.. Den 4 maj fick han galoppera vidare ut på dom gröna ängarna, utan smärta. Beslutet var inte så svårt, men att gå hem med hans tomma grimma var det värsta jag har gjort. Tomheten, ensamheten som blev ett faktum. Hur bearbetar man sånt? Det finns ingen återvändo! Man måste gå vidare. Tunga steg, men ändå framåt! Jag har min prins nu, Valentino! Jag erkänner att det är svårt att släppa in honom, med rädslan över att det en dag kommer att vara hans tur. Av hela mitt hjärta älskar jag mina djur men låter ibland rädslan styra. Jag bygger hela tiden på någonting nytt, men vill hela tiden göra bättre. Det blir ju på ett sätt ett slags missnöje då. Att hela tiden vilja förändra, göra bättre. Istället för att vara nöjd och glad med det som är idag! Just nu!
Med detta i mitt bagage så traskar jag vidare med min finaste svarta Pegasus! Skapar ett nytt kapitel, ett nytt liv!

Postat i | (0) kommentarer Trackbacks ()

Lämna en kommentar