2012-09-20

Så många tankar

Till att börja med, för att vara lite positiv så gick ridpasset jätte bra. Han var mycket bättre på blankstång än vad jag vågat hoppas på.. Mins största fokus låg på den hängande långa tygeln dag. Och givetvis placering av alla 4 ben =)
Han svarade jätte fint på dom indirekta tygeltagen och gjorde skolor i båfa varven. På spåret och även på kvartslinjen. I slutan i vänster varv så bli han lite spänd och ställer gärna aningens utåt (in mot väggen) istället för att ha pannan rakt fram. Jag kände rätt tydligt efter en stund att jag sätter mig på fel sittben i slutan.
Så det får jag träna mer på.
Skritten var så pass fin kände jag att jag började känna på traven. Han var stundvis jätte fin där med. Men han blir lätt lite springig och går på lite för fort. Det syns nog inte så mycket för blotta ögat, men det känns. Han faller över lite på bogarna och "häver" sig framåt. Han tappar liksom bärigheten.
Men jag fick igenom fina halvhalter som gjorde att han bar sig bättre. Men han orkade inte så mycket mer. Att hänga ut på ytterbog var hans sätt att slippa jobba med sitt bakben. Och nu när jag kommer åt det så blir han jätte trött. Och ibland lite stressad.. Åh det är så SVÅÅRT!
Jag blir alldeles gråtfärdig som sitter på en sån svår häst och när jag känner att jag inte är tillräckligt duktig för honom... =(
 
 
Men jag fick verkligen den där "wow-känslan" ett tag. Jag försöker få nån form av grepp över situationen.
Han har gått mycket sista tiden och verkligen fått börja jobba kroppen på ett helt annat sätt än vad han är van vid. Så efter dagens bra pass så ska han få några dagars vila och bara skrota runt i hagen och vara vacker =)
En välbehövlig time-out!
 
 
 
 
Något som jag däremot börjar kännas mer och mer är att jag tappar inspirationen.
Jag känner av det varenda dag men jag slår bort det.
Vi står i ett stall på 30 hästar och jag och mamma är dom enda i hela stallet som sysslar med AR.
Det är en liten grupp som pysslar med Klassisk ridning. Men annars är det bara skogsmullar som kanske inte har samma ambitioner som oss.
 
Det finns liksom ingen att bolla med.
Tyvärr känns det som att fler kollar "konstigt" på en..
Jag kan helt ärligt säga att jag kanske fått 2 snälla kommentarer på 1 år..
 
Kan man inte bjuda på en komplimang? Göra någon glad?
 
Men det är nästan ingen som kan bjuda på snälla kommentarer eller säga att hästen är fin. Jag upplever det nästan som att folk hellre kollar mer "åt andra" hållet..
 
Det är så jävla trist. Jag kan ärligt säga att jag ALLTID är trevlig och bussig. Stöttar och hejar på, även om jag inte alls tycker om det dom gör, men jag plockar fram, saker som just den ryttaren är bra på och talar om det.
 Även om alla tycker olika så behöver man positiv feedback. Och kanske lite i hopp om att få ett litet uns tillbaka.
 
Jag kämpar varenda dag med min fina häst, som är det svåraste jag någonsin suttit på.
Och jag har ridit  många olika hästar.
Han är så svår att jag många gånger bara vill brista ut i tårar och sluta rida. Så känner vi ju alla ibland.
Tänk om alla vore mer kamratliga och hjälpa, stötta och pusha.
Jag saknar att ha någon att prata om ridning med, men ingen vill.
 Folk tittar på mig som att jag vore från en annan planet. Så jag har gett uppdet. Vi talar inte samma språk.
 
Just nu känner jag mig lite utfryst. Jag varken hoppar eller rider "vanlig" dressyr.
Jag har konstig sadel och rider på stång..
Då får man inte vara med i gänget alls.
 
Jag går hellre undan och håller mig för mig själv.
Det är inte förän nu jag tänker så mycket på det. Men vart är glädjen?
Jag tror aldrig jag har hört ett asgarv i stallet.. Eller att nån gör tokiga saker..
 
Hur får man tillbaka sin glädje..?
 
Jag har mina bästa vänner som jag umgås med privat där (eller ja, en person) som är min "wing-man". Som alltid frågar hur det går och glädjs med mig och tröstar när jag känner mig värdelös. men vi ses ju bara typ 1 gång i veckan eftersom vi är där olika tider.
 
Vi har lediga stallplatser, hoppas det kommer in någon som rider AR... Elle rnån som är fullkomligt tok-rolig!
 
Känner mig lite ledsen...
 
Hoppas att det går över snart iallafall...
 
 
 
 
 
Postat i Allmänt | Comment (1) kommentarer Trackbacks ()

Postat av: MM

Hej! jag känner igen mig i mycket du skriver,det är väldigt ensamt när man inte har någon att prata ridning med.Och det är som du säger ,man pratar inte samma språk..!Har slutat säga något,är bara tyst o lider när man hör hur dom skyller på hästen.
Men du skall veta att din blogg är en insprations källa för mig.Ha det bra! M
Svar: Åh tack vad glad jag blir <3
Det är verkligen jätte trist. Tex idag kom jag in efter ett super fitn ridpass och berättade att den fyrtaktisa skolskritten satt som en smäck.... Och folk bara tittar på mig haha =D
En liten vision om ett eget litet AR stall kanske ;)
Må så gott!
Mizzundastood

2012-09-23 (09:51:53)


Kommentera inlägget här:

Namn:

Kom ihåg mig?

E-postadress:



URL/Bloggadress:



Kommentar: