Har just nu ett ganska fullbokat schema ett tag framöver! Ska hinna med min häst, träning, jobb och elever!
Har en "special-elev" just nu som rider 2-3 pass i veckan.
Som verkligen kämpat sig fram. Från att vara rädd på hästryggen pga gamla skador och ridolyckor så sitter denne nu på hästryggen och tycker ridning har blivit roligt igen!
Vi tränar otroligt mycket basic, känsla och tillit. Vi har ett bra samarbete och vi har övat in mycket från marken och nu uppsuttet i lina.
Från att eleven känt sig osäker så kan denne nu göra mer skolor i mer avancerade utföranden. Såsom piruetter, traversaler längs disgonalen, förvända slutor och öppna/sluta på volt mm.
I skritt än så länge!
Vi befäster allting tills tryggheten kommer. Men nu går vi på allt längre lina och från att se en rädd och osäker elev blomstra ut och till och med skratta när det råkar bli något travsteg är en seger!
Både för ryttarens sjävförtroende och för mig som "instruktör"!
Att se en elev växa fram så fort och till och med vågar känna och tänka för egen maskin. Och gör rätt!
Jag tror på att vara tyst mycket för att eleven ska lära sig känna och tänka.
Ge tid och tålamod att också tillåta fel utan att direkt vara på och påpeka.
Att lära sig känna in vad som händer! Och utifrån det lära sig korrigera själv.
Jag är stolt över framstegen och lärdomen man får av olika ekipage.
Och jag är stolt över att elever också vågar "erkänna" sina rädslor så man får rätt hjälp från början.
Då inser man hur viktigt basic är! För är man en osäker ryttare så finns det inga genvägar!
Utan basic har vi ingen kontroll på vad vi gör. Och får vi inte känslan vet vi inte vad som händer i hästens och ryttarens kropp.
Så oavsett nivå, inriktning så måste vi alltid plocka fram just det ekipagets styrkor för att bygga upp en bra relation!
Det är verkligen A och O!
Så jag är stolt över min elev som gör denna resa och jag är tacksam för att jag fått tilliten att vara med på den!!
(0) kommentarer
Trackbacks ()
Lämna en kommentar
