Äntligen har vi hittat en tjej som är instruktör inom AR här i närheten. Christofer är uppbokad ända fram till nästa år =(
Och bor nästan 40 mil från oss, så vad gör man? Det går inte att träna 2 ggr per år bara.
Som tur var "hittade" vi Anna-Clara på en Bent kurs. Och hon håller till i Rosersberg. Jätte nära ju =)

Så nu var det andra gången vi tränade för henne!
Och hon är otroligt duktig. Lugn och har humor. Hon förklarar jätte bra och får t o m mig att fatta vad jag gör, eller inte gör =)

Idag gick vi igenom "läxan" och den var mycket bättre, så vi fick godkänt =)
Det är kul när man ändå har tränat och det ger resultat.

Början på skolskritten var jätte fin.

Sen fick jag testa en annan sadel. Jag fick testa hennes. Så gullig som hon är så tog hon med sin egen sadel för att jag skulle få prova en annan modell. Och det var verkligen handen i handsken.
Såklart tillverkas inte den sadeln längre och har ett högt andrahandsvärde. Så det är nästan lika dyrt att köpa Bent´s nya sadel.

Framför allt kände jag skillnaden i min sits. Den är inte alls så bra som den ska eftersom jag försvarar min kropp pga smärtor och vanan att hela tiden bli "framknuffad" av sadeln.
När jag skulle vinkla bäckenet så "krampade" jag mest med kroppen och drog fram axlarna för att kompensera upp mig själv. Men efter ett tag så kände jag att jag kunde ju vinkla tillbaka bäckenet utan att något var där och slängde mig framåt igen.
Och hur känslan var att känna hästens bröstkorg röra sig i sidled. Inte bara "upp och ner-rörelsen". Det kändes liksom ända ut långs låren, hur den svingade i sidled. Min egna sadel gjorde att jag hamnade lite "ovanpå" hästen och den ger mig inte alls samma close contact känsla som denna gjorde.

Vi fick ocka träna på att han inte ska "vika" sig i halsen så. Utan att känna att jag genom böjning/ställning ska kunna ha halsen placerad mellan bogarna. På så vis lägger han sig inte lika lätt på ytter bog och trycker sig utåt.
Det var lite vingligt innan han förstod och innan jag hittade min sits.
Den är nästintill obefintlig..

Vi red alla VP moment för att checka av. Piruetterna var fina, men jag fick jätte bra tips om hur jag ska få dom ännu mer korrekta. Han gör rörelsen bra, men han blir lite kort i halsen, så jag måste våga släppa fram nosen ÄNNU mer i samlingen. Och det är svårt på en häst med så mycket motor.
Men det gick bättre och bättre. Trav piruetten var lite svårare, för jag hade ingen koll på "den nya sitsen".
Men han gjorde vändningarna fint, men vi kom inte runt helt.

Nästa gång ska vi checka av skolorna i spåret. Men dom är nog inga större problem. Men vi kommer behöva massor med justeringar. Men i det stora hela så funkar dom fint.

Galopp tog vi bara korta inslag av idag. han har så himla svårt med den. Han har mycket smårtminnen och muskelminnen där som kommer lite i vägen. Men hon talade också om att dessa iberiska hästarna har svårare för galoppen i början. Dom är gjorda för samling. Så det är nästan bättre att börja samla och nästan piaffera innan vi kommer till galoppen. Så att dom stärker sig först. och har han ganska stor galopp som han inte har koll på riktigt. Han galopperar liksom på tvären. Men jag skulle bara fortsätta som jag gjort. Göra korta inslag i varje pass. För att avdramatisera den. Han är rädd för att galoppera och tycker det är otäckt under ryttare. Pga av tidigare händelser.
Hästar har olika typer av minnen som gör att dom gärna stressar upp sig. Förmodligen för att (i Valles fall) han blivit utsatt för övningar han inte varit redo för. Och blivit pressad. En häst som han klarar inte av det. han är ett toppreglage, han svarar på minsta hjälp. Och då menar jag MINSTA hjälp. Och det är på gott och ont.

Men om jg aldrig "bestraffar" honom, så vet han ju inte att han gör fel =)
Så man får lura honom lite och berömma när han försöker, fastän det blir lite tokigt.

Oftast är det så på iberierna (spanska hästarna) att när galoppen väl sitter tekniskt så är resten inga problem. han har rena byten redan nu. Så det kommer bara vara att plocka upp honom den dagen han förstår hur man gör =)

Så kortfattat om träningen så är jag JÄTTE nöjd!

Imorrn ska han få drälla i hagen och äta äpplen =)

<3

Lämna en kommentar

Nu har jag glömt "föra dagbok" om ridningen..
Efter barbacka ritten så hade jag dödens träningsvärk ÖVERALLT =D
Så dagen efter lånade jag min väns hoppsadel och stack ut i skogen. Med spotify i lurarna så myste vi ute på traktor stigarna. Av nån händelse kom Nordmans låt "Det sista du ser" på och jag fick som en super-mys-känsla inom mig, så refrängen så släppte jag på honom i full galopp. Ingen prestige eller nån som helst fokus på formen eller så, bara lät honom dra på. Tårarna sprutade av vinden och känslan var verkligen så härlig. Tänk att så lite kan göra så mycket.

Jag bara älskar denna häst, han bär mig överallt. Han sticker aldrig iväg, bockar eller hoppar iväg. Han går precis överallt. Jag kan verkligen släppa allt och sitta och titta upp på himlen. Helt trygg.

Sån känslighet och lyhördhet går inte att träna fram. Denna lilla häst på 155 cm, 550 kg och bara kraft, att man kan lita på dom så. Jag har aldrig (inte än iaf) blivit det minsta rädd på honom.

Det var en fantastisk ridtur...

Dagen efter (fredag) var tanken att jag skulle skritta ut bara, men det öste ner både regn och snö. Så vi red ett lugnt pass inne.
Lite skritt och trav bara. Och han var så full i fan =)
Han har börjat röra sig på ett annat sätt nu. Lite mer PRE likt. Efter behandlingen så händer det mer och mer saker.
Han har blivit lite mer positiv och fått mycket bättre rörelsemönster.

Så vi red iaf bara skolor (öppnor och slutor i alla dess former) i både skritt och trav. Lät honom trava på ganska mycket och lossa bogarna lite. Och framför allt få honom att bibehålla denna positiva energi, så då fick han bara "rulla" på och vara glad.
Öronen var spetsade och han sneglade på mystiska spår i sanden =)

Jag försöker sätta lite mer humor i ridningen nu. Inte alltid vara så seriös och allvarlig Det är okej att det blir snett och krokigt. Och ibland helt fel =)
För det blir det ofta, och då blir jag bara så frustrerad. och han blir nervig. Så nu ska jag bara skratta åt det och inte göra nån grej av det. För det känns som att jag kan rida ett helt pass ibland och bara sitta och korrigera. Vad fan, inte hela världen om det inte är perfekt. För det kan jag aldrig kräva av mig själv, och framför allt inte av honom. Vi är verkligen inte så pass duktiga..

Imorgon är det träning som gäller.. Och jag är jätte nervös.. =)

Lämna en kommentar

Det är mitt "nya" projekt. Gissa om man har ont i ärslet efteråt. =)
Ni som hängt med på FB och här vet säkerligen (det lär ibte ha ungått nån) att jag har lite trubbel med min sadel. Jag tror det är mitt "kall" i livet att alltid få meka med sadlar... Sen är jag väl kanske ganska över nitisk på att sakerna ska passa också. Och nu har ändå fler "yrkes-män" sagt att den nog inte passar varken mig eller hästen så bra.

Så nu när jag har möjlighet så rider jag utan sadel. Det är sjukt bra träning för sits och balans.
Den är bättre än vad jag tror, men låååååångt ifrån så bra som den borde.

Fick lite sits hjälp av mamma, som sa massa bra saker som gjorde att jag plötsligt satt jätte bra. Känns på ett sätt typ jobbigt, för det inne bäsr ju absolut att sadeln inte alls får mig att sitta korrekt. Men på lördag när det är träning så kommer Anna-Clara ta me sin Epona sadel så jag får testa den. Så himla gulligt! Tacksam!

Jag slängde upp en kompis på honom idag också. Bara en snabbis. jag märker ju på en gång att han inte uppskattar när andra sitter på. Även om dom är duktiga och så. Men han är så sjukt mycket enmans häst. faktiskt helt stört. Men jag kan inte påstå att det känns som en dålig sak.

Hon satt och skrittade på honom och jag gick brevid eftersom hon satt både barbacka och utan hjälm. men han är rätt cool ändå jag jaf avvek för att gå och stänga en dörr.
Och det var som att han vart helt överraskad. Ha tittade hastigt upp och kom i full fart till matte =D
Kunde inte blir arg på honom alls <3

Som sagt det är ganska mysigt med "enmans hästar".

För övrigt i passet så övade vi på lite skolor.
Huvudgrejen var sitsen för min del så jag var inte så inne på att allt skulle blir så bra som möjligt i formgivningen osv. Jag ville bara sitta och känna vad som hände i hans kropp och i min egen.


Tog några steg i galopp också, men eftersom jag inte ade nån sadel så smyghöll jag honom lite och han gick lite på tvären. MEN han är lugn och fin ändå..

Sen gick vi upp till stallet och gosade lite. han har ju trots allt namnsdag idag.. VALDEMAR!

=D

Nu ska jag fortsätta pilla lite på jobbet =)

Hej hopp!

Lämna en kommentar

Min muskelinflammation i ryggen har inte släppt riktigt än. Så jag tar det väääldigt lugnt med ridningen.

Var som sagt väldigt nöjd med vårat pass igår. Så idag tänkt jag köra väldigt basic (grundläggande).
Min dag började med att jag hade fruktansvärt ont i ryggen, allt tog dubbelt så lång tid att göra.

Att sitta i en sael hade nog inte varit det mest optimala. Men skam den som ger sig.
Jag struntade helt enkelt i sadeln och red utan.

Tänkte mest bara skritta runt lite på lång tygel och mysa men av nån anledning så började vi jobba lite.
Tror faktiskt det var han som började själv =)

Vi körde mest bara framåt neråt och att försöka få koll på överlinjen. Att han sträcker igenom HELA musklaturen .
Jag försökte även känna in svinget från bröstkorgen och "få tag" på inner höft. Och det var mycket lättare utan sadel, såklart =)

Han svarade jätte fint på sökningen och han väljer alltmer att gå där av sig själv. Från framåt neråt sökningen upp i samling spände han sig aningens, men fördelen utan sadel är jag känner tydligt varför. När han samlar sig och svingar ryggen mer så åker jag över på fel sittben. Och då spänner han sig.

Som sagt denna häst är som att sitta på en elektrisk ål.
Härom dagen när jag red var han helt hyterisk, for och flög åt alla håll. och jag fattade verkligen ingenting...
Det visade sig att det var ett liite liiitet grässtrå som fastnat under min sko. Som kittlade honom... Han är inte bara känslig utan kittlig också =D
Och innan jag fattade vad han höll på med =D

Jag tycker om den typen av hästar, känsliga, explosiva, det typiska iberiska lynnet. Men eftersom jag egentligen är fel typ av ryttare till såna hästar så blir det till att kämpa MASSOR!

Men som sagt vissa dagar... Nu 2 dagar i rad, när jag ställer upp honom på gången för att borsta så typ hittar han på saker att bli rädd för. Igår rörde jag handen.. "STAMP" sa det och han blev "rädd", dag var det ingenting alls, utan han hoppade till som en stålfjäder..
Men nu börjar jag faktiskt bli förbannad.
Vart jävligt sur på honom idag, vad fan sköt dig och sluta hitta på saker att bli "rädd" för..
Han hoppar liksom stelbent rakt upp, inte framåt eller åt sidan utan rakt upp och rakt ner. Men alla fyra fötter. han bara stampar till. Jag blir ju livrädd varje gång... Han liksom "hittar" på det från tomma intet..
Typ häst-tourettes... =)

Och konstigt nog... Så vart han tvär-cool och somnade efter en stund..

Jag får bara skaka på huvudet och försöka sluta ens gissa mig till vad och varför.. Suck!

Tur att han är söt ändå.. Världsbäst <3

Imorgon ska jag nog fortsätta köra basic i alla skolor, piruetter mm utan sadel. Det är grymt nyttigt att öva om inte annat.

Den korrekta sitsen är väl den som är korrekt utifrån och tillsammans med sin häst?? Right??

Nä nu ska jag kanske göra nån nytta... =)

ha det gott

Lämna en kommentar

Några dagar har gått efter Valentinos behandling. Och jag tycker nog att det käns bättre.
Det är väldigt ovant och någonting är annorlunda. Men jag kan inte sätta fingret på det heller.
Sen fick jag själv så äckligt ont i ryggen den sista tiden så jag äter anti inflammatoriskt. Och smärtan är avsevärt bättre. Bultandet börjar avtn mer och mer och jag kan röra mig bättre. jag hade jordens muskelinflammation i hela ryggen.. Gissa om det gjorde ont. Och gissa om det gick bra att rida ;)

Så jag och Valle går hand i hov och försöker bli bättre. Tillsammans blir vi iallafall bättre =)

Idag tränade vi på VP-programmet. Han var väldigt fin och lydig. Övergångarna kan bli mycket bättre, även halterna och ryggningen.
Jag tycker att framåt neråt funkar jätte fint, men i slutan blir det lite mer "förvänd sluta". Men det beror bara på ryttaren.
Han gjorde riktigt fina "omställnigar" från böjning/ställning, mycket stadiga.

Travpiruetterna satt jätte fint. Jag har nog innan försökt centrera dom FÖR mycket. Så nu var det mycket mycket bättre.
Men det kan hela tiden bli bättre.

Vi gjorde alla moment, och det jag vill ha är mer sökning, bättre insving i framåt neråt och behålla en rund fin överlinje i övergångarna, samt i halterna och ryggningen.
Så det får vi pyssla lite med.

Vi tog ingen galopp alls. Eftersom han har svårt för den och kan stressa upp sig så ville jag inte "avsluta" ett så fint program med något som jag ändå vet kommer bli en negativ upplevelse för oss båda.
Det är bättre att avsluta medans det går som bäst.
 och bibehålla och jobba för att hålla den fina energin som är.

Vi har inte bråttom...

Vi tränar korta men effektiva pass..

Ingen press. Det är ingen av oss som klarar av =)

Nu ska jag hem och stångas med soffan!

Tjohej!

Lämna en kommentar

De sista dagarna har jag tränat på bröstkorgsrotationen. Och OM det är svårt.. Jösses, jag är helt slut i huvudet.
Vissa tillfällen får jag till det jätte bra och det blir en otrolig skillnad.

Jag hade ett "moment" i går som var spännande. Efter en stunds skrittjobb så kände jag hur han började småtakta. Genast (som jag är) blev jag irriterad. men han gungade på. Och jag blev surare och mer irriterad. Sen kände jag... Vad fan, han svingar ju ryggen.. Han travar inte.. <--- Bra koll??
Jätte häftig känsla, han har börjat svinga ryggen "3 dimensionellt". Han bara gungade. Jätte behagligt. Och det höll sig upp i trav. Men då förstördes den av min stela skeva kropp. Så vi gick tillbaka till skritt.

Just nu är det tillfällen som verkligen får mig att vilja ge upp... Jag orkar inte träna en så pass svår häst. Han är så känslig så jag tror ingen förstår. Och jag är en ganska "ostabil" ryttare som egentligen skulle ha en häst som är cool.
Det är så svårt. Tårarna var inte långt bort idag. Han var gudomligt fin i skolorna. I öppnas fokuserade jag på att han ska lyfta ytter bog istället för att lägga sig lite på den.
Och han blev helt stissig. Han töltade, han slog med huvudet och vart helt okontaktbar. I det läget försökte jag bara sitta och vänta ut. Men på nåt sätt kändes det lite som att han satte det i system. Han slapp ju jobba.

Men jag vet ju inte om han väljer att "slippa" joba för att nåt stöt honom. Men bröstkorgsrotationen OCH lyftet på ytterbog så kommer han längre inte "undan". Jag kommer åt han bakben desto mer.

jag kollade på Cesar Milan idag. Han sa en bra sak som satte sig i mitt huvud. Som jag tycker stämmer in jäkligt bra..

"Om du fokuserar FÖR mycket på ditt lugn innan en övning, så ses övningen i värsta fall som ett överfall...."

Jag förstod tanken.. Jag sitter ofta och lugnar och försöker dämpa honom innan en övning. Sen när den kommer, vissa gånger går det bra. Men andra så blir han nästna mer stressad.
Istället för att hitta en balans där emellan och inte låta sig falla in i hans stress.


Min vän filmade när jag red. Jag ville verkligen inte det idag. Men hon gjorde det iaf i smyg =)
Vilket jag är tacksam över. Jag har baar sett en film på honom som var förra året. Och JÖSSES vilken skillnad på häst. Han har börjat vinkla bakbenen och svingar in jätte fint under sig.
MEN däremot ser jag att det sitter fast nånting i kors/länd. Han roterar inte höften som han ska. Den ser mest helt stilla ut och hans bak knä tar emot då.

Mellan åt såg han så himla trevlig ut, verkligen skitfin. Tyckte t o m jag, som är min största fiende vad det gäller beröm.
Men jag iakttog noga när han började fara iväg. Och det ser ut som att det är någonting som gör ont eller sitter fast.

Men om man ska fokusera på det som var bra så var öppnorna jätte fina när jag fick kolla på bogen. Slutorna var lika bra dom. Men däremot öppna till förvänd sluta, där tar det stopp. Då blir han "trutig", tills han hittar rätt, då blir han mjuk som smör. Så nåt är det som stör honom. Han är kollad av tandläkare. men ska kollas i vår/sommar igen.

Vi tränade inga halva steg idag, han har börjat ladda lite för mycket energi i dom så nu tränar vi samling istället för att få honom att behålla takten. och inte "ta över uppgiften", han ska vänta och lyssna.
Samlingen var jätte fin, han lyssnade okej. Jag insåg att jag ger halvhaltens hjälp med stång och kapson först, inte sitsens.  Så det var bara att göra om och göra rätt.. Finslipa och försöka korrigera sig själv. Det man kan iallafall.
Han är väldigt fin i traven också egentligen. Men jag är så förbannat dålig i min kropp så jag hänger inte med eller så "förstör" jag den.
Mycket av min frustration som ryttare är pga smärta har jag kommit på. För de dagar som jag inte har ont så funkar allt mycket bättre. Jag har bättre kontroll.

Har iaf testat mammas sadel nu i 2 dagar för att känna hur den ligger. Den är rakare i sitsen än min. Min är aningens svängd så jag hamnar i bakvikt.
Tycker den ligger bättre. MEN jag ser ju för fan inte klok ut. jag lutar framåt och skänklarna åker bak.. Ser ju inte klokt ut..

Jag behöver hjääääälp... Och hjälp att hitta en jävla sadel.. Hur svårt ska det vara???
Och billiga är dom ju inte heller..

Så nu ska jag fokusera på några grejer:
*Sluta använda kapson och stång för mycket. Han tappar sin sökning
*Hitta en sadel som fungerar för oss båda
*Rida kortare pass och bara rida basic - och göra det bra. Inget fusk!
*Kolla upp honom, det ska han imorgon.
*Till vilket pris som helst, skaffa mer hjälp...


Så upp och borsta av knäna.

Jag har faktiskt en JÄTTE fin liten häst.. Som behöver en välbalanserad matte....på alla vis..

Men jag måste ju ändå säga att jag tänker tanken.. Gör jag honom en otjänst.. Han kanske ska ha en annan ryttare.. Inte bara jag som ska ha en annan häst.. Utan jag tänker på honom också..

Men nu kör vi och ser vad som händer. Det är mycket kul framöver =)

Lämna en kommentar

Jag fick skriva ur mig lite om saker som tyngt mitt hjärta.
Det var så skönt, även om det gjord ont som fan.

Den här bloggen kommer i framtiden mestadels handla om ridningen, hästen och min träning och upplevelser med honom.

Och så lite annat smått och gott.

Jag är inne på mitt 4 år, i höst, i den Akademiska läran. och det har varit de bästa åren i mitt liv inom hästlivet.
Innan red jag "vanlig" traditionell ridning. Tränade hoppning och dressyr. Så jag har gjort det mesta och testat olika saker innan jag började med detta.

Tidigare har jag ridit för olika instruktörer, den bästa tycker jag var Jens Fredricsson. Han var otroligt pedagogisk.
Sista gången jag red för honom fick jag och Benjamin vara med i samma grupp som 2 OS hästar. Den "bra" gruppen. Vi dansade över höga hinder och Jens bara log. Jag är så stolt över det passet. Vi fick en enda korrigering. Sen bara flöt allt på.
Jag var lite sur för att jag inte fick så mycket hjälp som jag hoppats på. Men såhär i efterhand så var det riktigt kul.

Jag har även varit i England och arbetat med Kelly Marks team. Med hästhantering. Jag var fler gånger hos Grant Bazin, beridare till Monty Roberts. Där fick vi arbeta med de mest sjuka fall av felbehandlade hästar, vanskötta hästar och vilda hästar. jag fick göra olika prov och vi var även på New market och jobbade med "start-hästar". Hästar som hade panik i startboxar.
Vi åkte runt på olika "home-calls" och fick hjälpa hästägare med sina hästar på hemmaplan.

Det var otroligt roligt och sjukt slitsamt. Vi jobbade 14 timmar per dag utan mat eller vatten. Vilket gjorde att jag typ bröt ihop av trötthet när jag kom hem. Men det var värt mödan.

Jag är det enda som någonsin fått ett stipendium. Men jag hade inte råd att lämna allt här hemma för att bosätta mig i England och ta dit hästen osv. Så jag tackade nej.
men jag tror inte det hade passat mig i långa loppet ändå.

Väl hemma så fortsatte jag jobba med detta. Jag hade lite lasthästar, inridningar och omplaceringar.
Men sen la jag allt på is. efterfrågan var inte så jätte stor. Samt att man behöver ett eget ställe att vara på.
Så att man kunde ta in hästar på hemmaplan.
Man har inte den utrustningen man behöver när man åker runt.

Sen testade jag på Polishäst träning med Benjamin. DET var kul. Han var den tuffaste häst jag suttit på.
Helt orädd, trots sina nerver och galna upptåg till vardags.

Minns fortfarande hur jag satte iväg i FULL galopp, helt långa tyglar och slängde en flagga över huvudet på honom. Han litade på mig till 100% och fortsatte galoppera. Inte en tvekan fanns i honom.

Men han blev tyvärr skadad och vi höll på i flera år med hans skador. Alltifrån hovleder, rygg och spatt... Ett jäkla arbete. Efter år bra veterinärvård av Chris Johnston, klinikchef på Ultuna, bra kiropraktor och omvärdnad så blev han bättre.

Chris var så impad över hur jag lyckats med all hjälp få ordning på honom att han började skicka några av hans patienter till mig. Men ansvaret var för stort så jag ville inte. Jag hade lyckats med min häst för jag brann för honom. Skulle förmodligen inte ha lyckats med andras hästar.
Men det var en ära att få den typen av rekommendation av Chris. Där sträcker jag på mig faktiskt. =)

Så jag måste faktiskt få "skryta" lite, detta är saker som jag är väldigt stolt över =)

Efter ett år blev Benjamin sämre igen efter igångsättningarna. och jag gav upp. Han håller inte..
Jag tänkte att han skule få drälla i hagen sommaren ut och sen se igen..

Benjamins mamma Lace gick hastigt bort i hagen, mammas sto. Hon skulle inte ha nån mer häst (sa hon).
Men efter bara någon vecka hittade hon Zetor.

Lipizzanern från Den heliga dalen (Hällekis, som heter så ursprungligen)

Vi åkte ner och tittade på honom.
Då möts jag av Christofer i ridhuset. Han satt på sin mörkbruna PRE hingst och gjorde en Terre a Terre.
(en mkt avancerad rörelse)
Total samling på denna maffiga häst, och hängande tyglar. Så mycket kraft men ingen styrka eller något som helst motstånd.
Hästen var helt samspelt med Christofer. Jag stod bara och gapade. För mig som "vanlig" ryttare var detta mer en cirkuskonst än ett sätt att rida.

Christofer berättade om träningsformen och allt var så invecklat, men jag såg ett ljus i mörkret. Kanske vore detta ett sätt att hjälpa honom att hålla?

Senare på hösten så kom Christofer till oss för att hålla kurs. jag minns min första lektion.
Släpp fram nosen, släpp på tyglarna. Fan jag höll på att ramla av. och ändå var jag ingen ryttare som nånsin hållt hårt i hästen. men så här löst? Fan livsfarligt. Och trava? Jag tänkte att OM han hoppar till nu, då får jag tugga sand.

Men MYCKET träning med mig själv och att förstå anatomin på hästen hjälpte mig att inse vad saker och ting faktiskt är till för?
Och Christofer sa alltid, ifrågasätt din tränare. VARFÖR gör jag såhär?
För att du lättare ska kunna förstå och anpassa dig själv gentemot hästens förutsättningar.
T ex Varför gör du öppna och sluta? Vad är egentligen syftet?

Varför ska hästen inte gå bakom lod? och varför inte heller framför?

vad har egentligen din sits för inverkan?

Men tack vare denna ridkonst, som det faktiskt är. Konst!
Men inte så invecklat som alla tror. Denna ridning är den som grundat den "vanliga" ridningen idag.

Det är samma mästare som skrivit historien. men det som fick allt att ändras var runt andra världskriget då man mer och mer ifrån gick militären till häst.
Man red på ett annat sätt, hästhålliningen ändrades.
Nu var det mer riktat till uppvisning och man ville då uppnå snabbare resultat.
Man ifrån gick grundtanken för hållbarheten och fokuserade på att komma till målet snabbare.

Det var inte längre "vägen till målet" som var viktigast, utan att komma dit snabbare. För att imponera på omgivningen och de rika som hade råd att ha häst.

Sen kom tävlingarna allt mer och man red för prisrosetter.

Så grunden är densamma egentligen, men vi rider för hållbarhet, lätthet och maximalt resultat.

Inom AR är det inte de höga skolorna som räknas utan att ha roligt på vägen dit. Vi har inte lika strama ramar på hjälpgivningen utan låter hästarna lära sig att fullfölja den uppgift vi gett dom på egen hand.


Jag säger samma som Bent Branderup (nutidens grundare fär AR):

"Du kan rida en häst utan träns,
du kan rida en häst utan sadel,
Men du kan inte rida en häst utan sits."

I tävling ger man ekipage poäng för de moment de utför - men tänkvärt..?

Om du kommer in på en tex nordsvensk och gör alla rörelser perfekt, efter den hästens förutsättningar så blir du ändå nerdömd.
Men om du kommer in på ett hbl och gör samma sak så får du höga poäng?

Är inte det ganska konstigt?

Nåja mer om sånt här en annan dag =)

Lämna en kommentar

Det var väldigt länge sen jag skrev.. jag har inte kommit i form än riktigt känner jag. Jag har haft en ordentlig svacka det sista året. Och den pågår fortfarande.

Det är snart 1 år sen jag förlorade min absolut bästa vän.
Tiden har gått så fort, men jag är nästa lika ledsen nu som då. Men jag har lärt mig att hålla det inom mig.

Jag kan nog våga säga att nästan varje dag gråter jag floder. Min kropp är fortfarande i chock efter att han dog.
Många höjer lite på ögonbrynen när dom hör att detta var en häst. För mig var han inte bara en häst. Han var min bästa vän. Han var under många år när jag mått dåligt varit den enda anledningen att jag orkade kliva upp på morgonen. Att fortsätta "gå" framåt.

Han var ju mitt ansvar, vad skulle han göra om jag inte fanns...? Så gick tankarna.
Men nu finns han inte mer. Han blev bara 13 år gammal..

Jag minns alting som om det vore igår.

Den 8 mars blev han sjuk. Jag trodde att det var en hovböld först. Han var varm på ett ställe i hoven och lite små stapplig. Så jag avvaktade ett tag. Den 15 mars hittade jag honom i hagen. Helt paralyserad. Han kunde inte gå. Med gråten i halsen av oro så bestämde jag att han måste till klinik NU!
Jag hade en bokad tid samma dag till Valle. men jag ringde dom och sa att jag kommer med Benjamin istället.

Dom kunde konstatera att han hade fång. Jag blev iskall i kroppen. NU? I Mars? Det var 1 meter snö?! han hade haft en fång "varning" några somrar innan. Men vi skötte den så den kom inte tillbaka, förän nu.

Dom gipsade hans hovar och satte honom på starkt smärtstillande och antiinflammatoriskt. Strikt boxvila!
Jag skötte honom som mitt eget barn. 8 ggr/ dag gick jag ner och kollade honom, tempade, kollade magen, medicinerade och skötte om honom. Också för hans stimulans. Jag var så tacksam för att jag jobbade på samma gård så att jag kunde ha ett vakande öga hela tiden.

En dag kom jag ner till stallet, då hade han fått kolik och lagt sig fast. Han bara låg och väntade på mig.
Jag gick in och satte ett långt grimskaft runt benen på honom så jag kunde dra loss honom.
Jag var så himla rädd!

Veterinären kom ut och gav honom avslappnande. Koliken släppte tack och lov. och kom inte tillbaka något mer.
Inte så konstigt med kolik efter flera veckors boxvila.

Dagarna gick och det var dags för återbesök.
Men plötsligt blev han sämre, då kände jag att jag inte hade orken att ha allt ansvar ensam. jag var för orolig. Så jag ringde ut ambulansen till honom och ställde honom på Ultuna.

Där tog dom bort gipset och han fick behandling av fång specialisten Ove Wattle och hovslagaren Roger Svensson. Dom tyckte Benjamin hade en bra prognos, ingen större hovbenssänkning eller rotation.
Men dom behöll honom för att få bukt med smärtan.

Efter en vecka hade han blivit lite bättre. Han hade fått utformade silikon "tofflor" som han skulle ha på sig jämt. Men pga ev skavsår skulle man lägga bomull i kanterna 2-3 ggr/dag.
Med full dos "butta" så fick han komma hem. Han fick t.o.m gå ut på gången och bli borstad. Klarade han det kunde jag få gå ca 50 m med honom.

Benjamin som var världens största spilevink var världens lugnaste och snällaste häst under hela tiden. Han visste att han var tvungen att vara lugn. och förmodligen gjorde det så pass ont också. Men han var glad hela tiden och gnäggade och pratade med mig. Han var inte på dåligt humör en enda gång.

När han blev lite piggare var vi tvugna att byta stall, då det inte fanns några sjukhagar på det vi stod i. Och jag själv hade flyttat så jag behövde ha honom närmare. Vi hittade ett stall, som akut lösning. Det är en annan historia.
Men det var en bra lösning då.
Benjamin vart lite bättre och vi fick promenera 50 m i några dagar. Sen fick han gå i sjukruta i en dryg timme.
Jag passade honom och la all energi på honom.
Men det hjälpte inte.

En dag kom jag till stallet. Då var han sämre igen. Jag kände hur allt bara rann ur mig.
Jag hade precis flyttat bostad själv, förlorat jobbet och en av mina barndoms vänner dog i cancer. 
Min energi tog slut. Jag bara grät och grät.
Jag tog ut honom på stallplan för att titta på honom.
Och han var sämre.

Jag minns att det var soligt ute. Jag stod med honom i solen, alldeles stilla. Solen värmde hans blanka röda hårrem. Jag lutade mig mot hans mage och bröt ihop. Fullkomligt!

Jag har precis samma känsla inom mig nu som då.

I alla tårar tillbad jag alla Änglar om hjälp. Nån måste ju finnas på andra sidan som ger mig styrka. Jag orkade inte ensam mer.

När jag stog lutad mot honom såg jag att han tittade upp på något. En skugga närmade sig honom.
Jag tittade upp och där kom en alldeles fluffig stor vit fjäder. Den landade på hans mule.

Den fjädern ligger i min plånbok...

Den stunden glömmer jag aldrig.

Dagen efter lastade jag honom och åkte till Ultuna igen. Han hade så ont att han knappt kom in i transporten.
Men nu ville jag ställa honom på intensiv vård av veterinärer som kan sin sak. Jag kunde inte, jag orkade inte. Det var bättre att dom som är yrkeskunniga gör det.

Det gick två veckor och dom fick inte bukt med hans smärta. De skulle ta massa prover på honom och se vad som stog på.

Sen ringde veterinären en måndag. Dom hade hittat att han fått sk Metabolisk fång. Han var insulin resistent.

Jag minns att jag inte fattade vad hon egentligen sa. Var det farligt?
Hon sa att man inte kan göra något åt det. Men att dom kan leva med det om man får bukt med det. Det gjorde mig så glad. Det kommer bli bra. Min älskade häst!!!

Det blev torsdag, då ringde veterinären och sa att han blivit sämre. Jag drog efter andan och visste inte längre vad jag skulle tro.

Vad skulle man förbereda sig på?

Hon sa att vi skulle höras på Fredagen veckan därpå för att se vad vi skulle ta för beslut. Magen knöt sig. Vaddå "ta beslut"? Skulle han inte klara sig nu??

Den helgen var den värsta i mitt liv. och jag fick inte komma och hälsa på honom heller. Annars hade jag bott där. men eftersom han stod på IVA (intensivvård) så var det för stor smittorisk på de andra hästarna samt att det bara skulle vara en så stress för honom ansåg dom. Och jag antar att det var rätt.

jag började sakta men säkert förbereda mig på att benjamin inte skule finnas så länge till. Jag kände bara hopplösheten och hur maktlös jag var.
SÅ mycket som jag kämpade, men klarade det inte.
Och vart går gränsen för att han ska slippa lida? När är den nådd? När kan jag besluta om att låta honom gå vidare?

Den 4 maj, en onsdag vaknade jag en morgon. Och det första som jag tänkte på när jag slog upp ögonen var. 
-Nu är det nog! Han får inte lida mer nu!!

Med klumpen i halsen ringde jag Ultuna och sa att jag ville avsluta behandlingen och låta honom gå vidare.
Jag köpte så mycket äpplen jag hade råd med och åkte upp till honom.

Så fort jag klev innanför portarna så hörde han mig. jag hörde ett högt gnägg. Han gnäggade alltid till mig.
Jag samlade mig allt vad jag kunde och gick in till honom. Klappade honom och sa hur mycket jag älskar honom.

Veterinären kom in till mig och gav mig en lång varm kram. Hon berättade även att Benjamin varit inne på röntgen dagen innan. Tydligen hade dom inte fått stopp på hovbensrotationen eller sänkningen. Så dom hade själva tänkt att ringa mig och säga att det inte fanns något mer att göra.

Jag är glad att jag hann ta beslutet själv. Jag hade känt mig som en djurplågare annars.

Så med känslan att jag gjort rätt vart det lite "enklare".

Hon berättade att efter jag hade gått så brukar dom avliva hästarna ganska så omgående. Det ordet fick mig nästan att kräkas av ångest. Det blev så definitivt.

När hon gick så letade jag fram borstar och en sax.
jag stod och borstade hono i säkert en timme. och massor av pplen fick han, det riktigt skummade ur munnen för att han tyckte det var så gott!

Jag berättade för honom att jag älskade honom. Och sa att han fick "gå" nu. Det var okej. Han kunde sluta "vara stark" för min skull.
Till de ögre makterna bad jag igen att ta emot honom där uppe.

Ja har aldrig haft så tysta tårar i hela mitt liv. Dom rann som ur en kran. Men inte ett snyft. Jag stod helt stum och bara grät.
Inte ett ljud!

Jag kysste hans mule, och jag minns hur jag tänkte att jag skulle minnas hans lena mjuka mule. Hur den sista kyssen kändes.

Han tittade på mig och gnäggade tyst. Ett vänskapligt "putter". Sen skrapade han med sin onda framhov.
Det kändes som att han sa att han var redo nu. Ungefär som att han visste och längtade efter att galoppera ut över gröna, oändliga ängar.

Jag sa igen att jag älskade honom. Att jag alltid kommer det. Att jag aldrig älskat någon som honom förut.
Inte nån, varken djur eller människa.

Jag lämnade honom i sin box. han stod och tuggade på sitt hö.
Jag gick så fort jag kunde, nästan sprang. Jag ville bara ut!
Bort!
Aldrig mer se tillbaka...

Jag ställde mig vid bilen och då brast det. Jag grät hejdlöst, jag kräktes av andnöd. Fick ingen luft!

Aldrig förr har jag känt sådan sorg.. Samtidigt en lättnad över att veta att han slipper ha ont mer.
Han skulle få återförenas med våra andra hästar som han levt med. Dom ska äntligen få galoppera tillsammans igen.

Jag satte mig i bilen och åkte hemåt.
Men på vägen, en liten bit bort stannade jag till, såg över Ultunas anläggning och tog en sista suck. Och bara åkte vidare.

Med Josh Groban på i bilen och brustet hjärta så kände jag en känsla. Den bara sköljde bara över mig.
En glad känsla. Ungefär som ett TACK!
En varm omfamnande, kärleksfull känsla.

Sen försvann den igen.....

Jag tror det var just då dom hade tagit bort honom. Det var stunden han somnade in..

Det var det sista jag kände av Benjamin..

Min stora kärlek.. Jag blir aldrig mig själv igen... Saknar dig!



 

Lämna en kommentar